Cellulära immun-endofenotyper som separerar myastenia gravis med tidig och sen debut

Myasthenia gravis (MG) är en sällsynt kronisk autoimmun sjukdom som påverkar skelettmusklerna i kroppen, vilket resulterar i muskelsvaghet som kan vara alltifrån mild till livshotande. Det vanligaste är att man kan påvisa antikroppar i blodet mot ett muskelcellsprotein, acetylkolinreceptorn, och bland dessa kan åtminstone tre underformer urskiljas; tidigt debuterande MG (early onset MG; EOMG), sent debuterande MG (late onset MG; LOMG) och MG associerat med tymom, en tumör i tymuskörteln. Det finns ytterligare två former av MG, där man bär antikroppar som känner igen andra muskelproteiner. Hos 10-20% kan man inte detektera någon av idag kända MG-associerade antikroppar. För att mildra det fortsatt sjukdomsförloppet kommer de flesta som insjuknar med MG att behöva immunmodulerande behandlingar, av vilka få är formellt godkända för MG. I internationella behandlingsriktlinjer rekommenderas användning av kortison i höga doser och under lång tid, vilket är starkt kopplat till olika typer av biverkningar. Det finns därför ett stort behov av att studera nytta-riskbalansen med de behandlingar som idag används för MG. Samtidigt är kunskapen om hur MG påverkar hälsotillståndet och risk för samsjuklighet under sjukdomsförloppet fortfarande starkt begränsad. I detta projekt kommer vi att kombinera högkvalitativa epidemiologiska undersökningar med experimentella studier för att hitta verktyg för att bättre karaktärisera olika former av MG, samt förbättra kunskapen om prognosen för MG i relation till olika behandlingar. Studien genomförs som ett samarbete mellan forskargrupper i Italien, Polen, Schweiz, Spanien och Sverige. Som ett första steg kommer vi att generera mer exakta data om hur många som diagnostiseras varje år med hjälp av rikstäckande sjukvårdsdata. Sådana data kommer också att användas för att studera sjukdomsförloppet under åren efter diagnos, där vi kommer att kunna registrera mått på sjukdomsbördan såsom samsjuklighet, sjukskrivningar, användning av receptbelagda läkemedel och risk för död i relation till kontroller som inte har MG i befolkningen. Vår hypotes är att olika former av MG beter sig olika när det gäller prognos och behandlingssvar, där ett särskilt fokus kommer att vara att undersöka om avlägsnande av tymuskörteln är effektivt vid EOMG men inte LOMG, och att de två underformerna kan separeras genom ett blodprov. Vi antar också att blodprover, såsom funktionella egenskaper hos sjukdomsassocierade antikroppar, kan identifiera de som löper risk att drabbas av allvarlig sjukdom. Slutligen kommer vi att undersöka om snabb insättning av effektiv behandling efter diagnos, i synnerhet ett läkemedel som eliminerar en typ av vita blodkroppar (B-celler), gör att det långsiktiga sjukdomsförloppet blir mer gynnsamt jämfört med vad som idag är vedertagen praxis. Sammantaget är det högst sannolikt att den kunskap som genereras inom ramen för projektet kommer att påverka våra riktlinjer för behandling av MG och därmed förbättra hälsotillståndet för de som drabbas.